Annons

Jerka Johansson
Erik ”Jerka” Johansson skriver om relationer och sitt liv vid sidan av vita duken för Café.

Annons
 

Vad vet du om anger management förrän du klätt på två barn sina galonisar?

”Vad vet du om månskenet, förrän du blivit sönderslagen under det”, skrev Håkan i Brännö Serenad. En otrolig låt som jag av någon anledning nynnar på varje gång jag kämpar med min egen ilska.

Jag nynnar den passivaggressivt med hoptryckta läppar och ändrar till ”vad vet du om anger management förrän du klätt på två barn sina galonisar”. Det blir bättre då, och jag har blivit bättre med åren, men kämpar fortfarande. Det är som att allt i hela mitt väsen sätts på prov där i de brinnande minuterna när jag och barnen ska iväg till skola och dagis en regnig mörk novembermorgon när Hornsgatan ser ut som scenografin i Seven och vägen från hallen till hissen och ut på gatan känns BÖKIGARE än Aragorns uppgift i slaget vid Helms Klyfta.

Annons

Lägg till TIDSPRESS, galonisar, funktionella underställ (som barnen tycker är ”för FULA”, undrar vart de har fått det ifrån), påsättning av fingervantar på små spretiga korvfingrar där det är mindre risk att fingrarna hamnar i rätt finger än att Martin Timell blir årets julvärd. Ofta kombinerat med att jag själv av någon outgrundlig anledning klätt på mig mina ytterkläder först och således har en kroppstemperatur där jag närmar mig innertemperaturen på en perfekt rosa lammstek (54 grader AMIRIGHT?).

I hissen ska sen resåren nere vid mudden på galonisarna runt sulorna och plötsligt blir barnens fötter tyngre än Matthew MaConnaguehs, MCaounnagheus, MACCOUNNAUGHUES (?) ben när han är på den där planeten i Interstellar där gravitationen är 130 gånger gravitationen på Jorden. Jag lyfter skorna på de små GULLISARNA (som dessutom slåss om vem som har bäst led-lampa i blixtlåset).

När vi väl är nere på bottenvåningen och inte ännu hunnit klart med denna olympiska helvetesgren hinner jag inte öppna dörren så att, låt oss kalla grannen för Farbror Frej på våning fem, hinner trycka upp oss igen. Han ska ut med sin hund, och eftersom barnen OCH jag är livrädda för hundar (jag har blivit fucking biten i huvudet av min farsas vallhund men, det är annan historia) så blir resan ner ett trauma för livet där jag står med båda barnen (25+20 kg) i min famn i ena hörnet medan Farbror Frej pratar om mossbeläggningen på innergårdens cementplattor. Allt medan hans osympatiska schnauser står och har stare down med mig och lyckas på det sätt som bara hundar kan göra mig fruktansvärt illa till mods. Jag svettas, mumlar något om att ”högtrycksprut är ju dyrt men säkert värt det” och jag känner hur duschen jag hann ta i morse var pärlor för svin då svettlökarna redan är ut och igenom ytterocken, (TÄNK OM JAG HAFT FUNKTIONSKLÄDER SOM ANDADES).

När vi väl kommer ut på gatan och väntar på bussen, och jag har klarat denna etapp UTAN att låta ilskan ta över känner jag mig som en sån jävla go blandning mellan Gunnery Sergeant Hartman i Full Metal Jacket och Dalai Lama.

NÖJD.

Jag tittar på mina ungar, de som jag nyss velat ge en jävla Gordon Ramsay-utskällning så galonisarna hade stått rätt ut, och jag tänker; ni har gjort, och kommer alltid göra mig BÄTTRE.

Sen kommer fyrans buss, och där brukar jag oftast tappa det pga 4:ans sataniska staccato-inbromsningar och allt som jag kämpat med i hissen kommer ut ändå. Så det är ju kul…

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar