Annons

Jerka Johansson
Erik ”Jerka” Johansson skriver om relationer och sitt liv vid sidan av vita duken för Café.

Annons
 

Stockholms bästa bro

Jag och mina barns mamma bor på olika platser. Det finns en bro mellan oss.  Stabil. Funktionell. Inte den vackraste bron man sett men inte den fulaste heller. Den gör jobbet. En bro som står kvar, det ser man på den. Den tål tunga transporter och lätta. Den kommer tåla stormar, årstider, krig. Bron mellan mig och henne. Den står där den står. Jävla kanon-bro det där.

Annons

Det är en modern bro, det kan åka båtar under den utan att den stannar upp trafik, den skakar inte när tunga fordon blåser över den i hög hastighet. Inga bilar som smutsar ner kan åka där, bara cyklister, fotgängare och tåg. Volymen är behaglig, utsikten både bakåt och framåt är vacker. Dess grund är gjuten i len strömlinjeformad cement, inte trubbiga gamla rostiga skruvar och stålblock som känns som de kan rasa ihop när som helst.

Älskar den bron. Synd kanske att den ska behövas men nu gör den det och den står där, livsviktig och praktfull.

Alltså, vänta nu, detta är ingen imaginär känslomässig bro, jag försöker inte skriva poesi här, det är en fysisk riktig bro. Årstabron. Bästa bron.

Ibland när det inte är våra veckor går vi över den bron och hälsar på varann. När längtet blir för stort är dörren alltid öppen mellan mig och deras mamma. Var och hälsade på häromdagen, den första riktiga vårkvällen. Umgicks en stund allihop. Vi byggde Lego, dansade till Benjamin Ingrosso. Jag tankade kärlek tills vi skulle ses igen.

Jag och deras mamma fick en teckning av vår son, ett stort hjärta fullt med färger, för alla andra en helt vanlig ful teckning av ett barn, för oss det finaste vi sett. Innan jag skulle hem till mitt igen tog han teckningen och klippte isär den och gav oss varsin del. Vi skulle ha den på varsitt kylskåp sa han. Jag vek ihop den och stoppade den i bakfickan. Gick hem över bron. Solen gick ner över Liljeholmskajen när jag gick över.

Väljer alltid sorglig musik när jag går över vår bro, väljer alltid sorglig musik annars också men ändå; Krunegård sjunger i mina lurar: ”ensamhetens bomblan, bombar hela natten”, men jag känner mig inte ensam. Jag har alltid vår bro, barnen och teckningen av hjärtat i fickan. På fredag kommer ungarna till mig igen. Kan svära på att molnet som susade förbi över Tanto såg ut som ett hjärta.


Scrolla ner – eller klicka här –  för att läsa fler inlägg från Jerka!


 

Dela
Tweeta
 

Annons

 


Annons

Laddar