Närmar mig 40. Smakar på de orden. Smakar som ett tuggummi man tuggat på för länge. Tänker dumt nog att man är klar då, att det är det här man blev och det är det man ska vara resten av livet. Jag hade 40 år på mig och detta är resultatet.
400 meter häck. Nu är det bara att ligga i fosterställning med målsnöret över sig som ett för litet, förnedrande täcke. Först kom man inte. Inte sist heller men ändå. Hyperventilera utmattat och se tillbaks på alla häckar man rev. Framförallt fokusera på häckarna man rev. De man klarade spelar mindre roll. Sådan är 40-årskrisen. Detta här är vad man blev. Tänker på vad jag hade velat hinna bli en liten sväng innan jag korsade mållinjen:
En person som kan byta däck
En person som kan sparka på en grund i ett hus och avgöra om den är bra
En person som vet vilka pluggar som behövs till en specifik vägg i ett hus
En person som kan avgöra vad det är för vägg, ens.
En person som kan avgöra vad det är för vägg, ens, och välja borr därefter.
En person som inte måste tejpa pluggen pga fel plugg och stoppa tändstickor i borrhålet för att allt blivit smuligt och hela väggen ser ut som Grosznyj.
En person som har en borr. Borrlåda, heter det det? Ha en borrlåda i förrådet. Ha ett förråd.
En person som förstår MOMS och dess funktion.
En person som förstår AGGREGATE även efter 3 öl.
En person som tittar på Babel och känner igen böckerna de pratar om i Babel.
En person som kan köra av Essingeleden i tid när man ska in till Stockholm söderifrån.
En person som kan uppskatta Kungsholmen.
Det är ju små önskemål bara. Banala.
Vill bli en person som inte har några önskemål kvar.
En person som kan göra annat en barnfri vårsöndag än att skriva önskelistor bakom nerdragna persienner.
Hej