Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

När apokalypsen kommer har jag absolut INGET att sätta emot

Olle Arnell  |  Publicerad 2018-09-21 13:54  |  Lästid: 3 minuter

 

Jag har skapat en alternativ almanacka i mitt huvud, jag kallar den för den ”mörka almanackan”. En almanacka vid sidan om den vanliga svennebanan-almanackan där triviala saker som livspussel, jobb, min dotters dans, mammavecka, pappavecka, föräldramöten och min sons skolas stora AVLUSNINGSHELG (tack livet) som äger rum 13-14:e oktober finns med.

Jag pratar om almanackan som räknar ner till apokalypsen. Ljus är den inte, denna domedagens julkalender.

Varje dag är, i den här almanackan, ett streck i väggen som tar mig närmare det stora slutet. Det är inte en fråga om OM det är en fråga om NÄR, åtminstone när den mörka almanackan är öppnad.

Klimatet som vi knullat upp i brygga kommer skapa kaos

Världsordningen och världsekonomin kommer suddas ut och falla ihop, och klimatet som vi knullat upp i brygga kommer skapa kaos. Jorden kommer att bli obeboelig, vi kommer förmodligen alla dö och hela den biten. Det kommer säkert gå fort, vi kanske inte ens kommer märka det, det händer kanske när vi sover (låt oss hoppas det!).

Detta skrämmer mig inte så jättemycket. Det är vad det är. Våra politiker kommer liksom inte lösa det här, marknaden kommer inte lösa det här, vi konsumenter kommer garanterat inte lösa det här, vi förtjänar det här. We had it coming. Inte våra barn alltså, men vi.

Säg så här; jag är inte rädd för själva EVENTET jordens undergång. Det kommer vara megaknas givetvis men det är abstrakt, luddigt.

Det som skrämmer mig på riktigt är om jag överlever jordens undergång. Om jag plötsligt måste bli typ pappan i ”The Road”. Om jag plötsligt måste kunna jaga, bygga skydd, tåla kyla, hålla andan uppe, kunna rida kanske? (Okej, man kanske inte måste kunna rida, vet inte varför jag fått för mig det, men allt det andra måste man GARANTERAT kunna, visst?).

Hur i helvete ska jag då klara av att överleva i en postapokalyptisk värld när jag inte ens kan sätta upp en tavla själv hemma utan att den blir sned och hela väggen pulvriseras?

Den post-apokalyptiska världen är inte en plats för praktikalitet-analfbeter som mig. Jag kommer suga så fruktansvärt hårt som pappan i ”The Road”, tyvärr. Mina barn kommer bli så besvikna på mig när vi går där längs en övergiven Nynäsväg och jag inte kan lösa NÅNTING. Ingen eld, ingen mat. De kommer besviket stå och titta på när jag svärandes försöker ratta ett ledset vindskydd i någon trött skogsdunge utanför Bagarmossen

Jag får panik när jag tänker på hur usel jag kommer vara, för mig själv och för dem. Hur frusen jag kommer vara. Jag börjar liksom i vanliga världen använda långkallingar redan i september, tar inte av dem förrän i sena maj. Det kommer ju att gå KANON att hålla värmen när vi har att göra med någon sorts permafrostknullad atomvinter, visst?

Jag är minst Bear Grylls av alla jag känner och då jobbar jag ändå inom mediabranschen, de söndercurlade barnens växthus

Får panik när jag tänker på hur gnällig jag kommer vara och hur kort stubin jag kommer ha, hur lite kaffe jag kommer kunna dricka, hur kort tid jag kommer kunna rädda oss i denna nya sköna värld. Hur blottad jag kommer bli inför barnen över min okunskap om praktiska saker, om överlevnad, om natur.

Jag vill vara Big Papa Bear som bär mina barn genom eld och vatten men jag är minst Bear Grylls av alla jag känner och då jobbar jag ändå inom mediabranschen, de söndercurlade barnens växthus.

Det är en fruktansvärd känsla som växer sig större och större ju fler dagar jag bockar av i min mörkrets almanacka. Varför har jag inte lärt mig sånt här? Varför har inte mina föräldrar lärt mig sånt här? Varför försöker jag inte lära mig sånt här nu? Varför försöker jag inte lära mina barn sånt här?

Jag försöker googla överlevnadskurser men fastnar ändå alltid i olika insta storys om pasta och fulla människor som slår sig. Igen. Jag är rökt. Förlåt mig barn. Pasta är för viktigt. Pasta är tyvärr allt. Vi får göra det bästa av situationen sen när den stora dagen kommer.


Vill du läsa fler texter av Jerka? Scrolla neråt!

Dela på Facebook
Tweeta