Annons

Jerka Johansson
Erik ”Jerka” Johansson skriver om relationer och sitt liv vid sidan av vita duken för Café.

Annons
 

Mentala slussar och hela den biten

Det finns ett moment i varannanvecka-livet som jag aldrig kommer vänja mig vid. Eller jag kommer kanske vänja mig vid det men de kommer aldrig kännas normalt. Efter snart 2 år som varannanvecka-pappa har jag lärt mig att hantera tomheten när jag inte har ungarna (vissa lösningar bättre än andra, det beror på humör och banksaldo), och jag har lärt mig att hantera mecket som det kan innebära att ratta två ungar ensam en intensiv jobbvecka (tack mamma).

Det känns normalt att facetajma med ungarna och känna att det räcker tills jag träffar dem igen, det känns normalt att på sina barnfria veckor käka falafelrulle 4 dagar i rad framför ”Silicon valley” i kallingar å Birkenstocks utan att känna sig HELT värdelös. Varannanvecka-livet är det normala nu, för oss och för barnen. Det går fint.

Men i ett moment får jag alltid känslan att det här är fullständigt onormalt det vi håller på med, det är i överlämningen. När veckorna är slut. Det brukar oftast ske på söndagar, ofta på samma ställe, i en galleria nära både mig och deras mamma, på en speciell bänk, vår bänk, ”det vanliga stället”.

Annons

Känslan kommer bara när de ska åka ifrån mig. Jag är alltid psykotisk tidig, alltid vad gäller allt (skulle gärna vara på Arlanda en vecka innan jag ska flyga och hela den biten), så det brukar bli någon kvart eller halvtimme, ok, ibland timme, vi sitter där på bänken och väntar på deras mamma. Där i den slussen mellan barnvecka och barnfri vecka blir allt så tydligt, i den stunden mellan att ha haft totalt ansvar i en vecka och att sedan bara tänka på sina egna behov i en vecka. Man har kommit så nära, det har varit så intensivt, fint, man har bråkat, gosat, LEVT, sovit allihop i en hög i soffan, maxat skiten ur helgen eftersom man bara har varannan, man är på något sätt hel igen eftersom man är med sina barn, det är det normala. Men i gränslandet, slussen, kvarten i gallerian, mellan de här två tillstånden blir det så tydligt hur mycket man älskar och behöver vara med sina barn, hur hel de gör en, hur gott de gör en och hur de får en att vilja vara en kanonperson, för dem men också för sig själv. Jag behöver mina barn, jag behöver vara med dem, ju, det var därför jag ville ha dem.

Annons

Det är där i kvarten som att allt går i slowmotion, jag ser dem på ett annat sätt, de springer runt bänken, de har väskan med paddan och gosedjur å badkläder, saker som alltid åker med dem mellan oss, uppspelta av att deras mamma ska komma, och det är fint och gör mig varm i bröstet, samtidigt som det inte går att inte känna vemodet och sorgen över att allt är som det är, att jag missar så mycket i deras liv, att detta inte är NORMALT. Jag får regn inombords.

Det är i den känsloslussen jag känner hela livet så starkt. Sorgligt och vackert på samma gång, rätt och fel på samma gång, upphöjt till två  och förstärkt just där på ”det vanliga stället”.

De försvinner ner för rulltrappan med sin mamma, vinkar till mig, vänder sig sedan bort mot sin mammavecka, ner i tunnelbanan. De är glada. Jag står kvar, ledsen, glad, ledsen. Det är vad det är. Man ska bara ut och igenom, ut och igenom. Ringa en kompis. Det blir bra. Kompisar är bra.

Dela
Tweeta
 

Annons

 


Annons

Laddar