Man bajsar inte när man e kär va skönt å inte va kär
Jag minns en gång när jag var på Samos med en tjej som jag var nykär i, allt var lite som en dröm, och när man är nykär lever man (iaf jag) nån sorts illusion av att den andre inte tror att man nånsin bajsar, och så ville jag låta det förbli.
Därför var det ILLA, när jag plötsligt blev bajsnödig som en jävla örn, på den där vackra grekiska stranden. Det fanns ingen toa nära, det va skogen eller inget… Eller vattnet? VATTNET! Kom på att jag sett nåt naturprogram, om det va Bear Grylls eller kanske Crocodile Hunter (RIP) som sa någon gång att om man bajsar mer än 3 meter under vattnet så sjunker korvarna till botten, pga av nåt sorts tryck, gravitation, vikt, vettefan.
Jag säger åt tjejen som jag är nykär i att jag måste ta en simtur (skogen hade varit för uppenbart vad jag skulle göra, vem går en promenad i skogen i 40 graders värme som en psykopat när man är på en paradisstrand?). Simmar ut, långt, hittar en stenbumling på botten jag kan hålla fast vid. Samlar luft, samlar kraft, trycker på lagom så korvarna ska ligga i pipelinen, har inte mycket tid ju därnere. Kommer ner på botten sätter mig som en jävla människogroda på huk, drar ner brallorna, TRYCKER på. Inte fan sjönk korvarna!!?
Jag ser de framför mina ögon som i slowmotion, flyter upp som bruna fendrar, har bråttom mot ytan, 3-4 Skogaholmslimpor stiger med raketfart mot ytan. Hela scenariot är motsatsen till filmen Det stora blå. Det kommer inte bli en vacker syn i den vackra grekiska VINDSTILLA SPEGELBLANKA viken vi befinner oss i. Jag fäktar efter dem, tänker att jag ska fånga dom och typ, gräva ner dem?
Men luften är slut, för stort projekt.
Ger upp, paniken är nära och syret är slut. Simmar in, lägger mig skamset bredvid tjejjen jag är nykär i, låtsas sova, hoppas allt bara är en ond dröm. 10 min senare hör jag en dansk pappa skrika till sin stackars 3-åring ; ”Gabriel vearfœr har du skidit i vaen igen?!!!”
Jag somnar i solen, skamsen men lättad.
Tjejen jag är nykär i tror fortfarande inte jag bajsar. Puh.
Tack Gabriel var du än är.
