Vissa svek jag råkat utför har gjort så satans ont. Det är alltid det man gillar mest som gör ondast; kompisar som lurar en, löften som bryts, förhållanden som går åt pipan, men det är sci-fi-serie-sveket som är det allra värsta.
Jag minns en gång i fyran när jag och min bästis var kära i samma tjej – jag blev ihop med henne, men sen tvingade han mig att göra slut med henne för han påstod att hon hade läst hans dagbok högt inför klassen, och det sveket gjorde att det var omöjligt för honom att vara bästis med mig om jag och hon skulle fortsätta vara ihop. Ehhh Ok..?
Eftersom jag är lojal och blod är tjockare än vatten och hela den biten gjorde jag slut MOT MIN VILJA (eller jag gjorde inte slut, jag skickade såklart en kurir till fritids medan jag själv satt hemma och spädde ut o’boy med tårar framför Sunset Beach – det var så vi jobbade när man gjorde slut i Enskede på 90-talet). EN VECKA SENARE VAR HON OCH MIN BÄSTIS IHOP. Say what?
Jag blev givetvis förkrossad. Förvirrad. Jag konfronterade honom med detta, varpå han säger orden som för evigt RISTAT sig in i mitt hjärta; ”såren har läkt”. Vi är alltså typ 10 och han säger ”SÅREN HAR LÄKT”. Ursäkta? Vad är det som pågår här? Är du Dr Phil som rest tillbaks i tiden och förkroppsligats i en liten snorig skitunge i turtleströja och pottfrilla?
Var det första sveket? Kanske. Sen kommer de genom livet med jämna mellanrum – vissa för stora för att ens våga granska på djupet utan att gå sönder, vissa överkomliga som när man blir blåst på ett jobb av en ryggradslös regissör som lovat för mycket, eller en fling som plötsligt flätar fingrar med nån jävla slipsnisse bakom ens rygg, eller när man är ute och har en kanonkväll med kompisar och man tror de gått på muggen medan det visar sig att de åkt hem och tittat på JVM(!)-finalen utan att säga till. (Är det kanske det dummaste man nånsin hört? Ja.). Man står där dyngrak på Posh and Cow eller vafan det heter utan sina vänner och ensamsuper i sig sin GT som en rejält obehaglig laserman. SVEK.
Alla dessa svek är stora men det största sveket är ändå det som man får av sci-fi-serier. Jag är liksom bränd av LOST. Fan vad jag älskade den serien. Kärlek vid första ögonkastet.
LOST var, när det kom, det absolut bästa jag sett i tv-väg. Det hade allt; äventyr, drama, spänning. Det var som alla de bästa serierna ur olika genrer ihopsmält till en. De 2-3 första säsongerna var så otroligt välgjorda, välskrivna och välspelade. Sen hände det något runt säsong 4 (som det oftast gör med den här typen av serier) och när man fattade att detta aldrig skulle kunna knytas ihop infann sig en fruktansvärt vemodig känsla. Har de lovat allt detta, slängt ut alla dessa trådar, lockat in mig i en svindlande känsla, ett rus, för att sedan bara pissa grumligt bakispiss i mitt fejs (min kompis dagboksblåsning har INGET på sci-fi-seriernas grumliga bakispiss i fejset) när de inte längre orkar göra jobbet att knyta ihop trådarna utan istället slänger ut fler för att kunna göra fler säsonger? LOST visade sitt rätta ansikte. Det var en hägring. DET sveket. Det är fan inte att leka med.
Detta har gjort att jag numera i ett tidigt läge känner av när jag kommer bli sviken. Det hände med Lost, det hände med Westworld och nu händer det med Dark.
Jag älskar början, smekmånaden, tanken på att det finns parallella dimensioner, det lockande i det omöjliga, det ljuvliga mindfucket som infinner sig, och den naiva förhoppningen om att att jag inte kommer bli sviken på mållinjen. Att allt, trots logiska luckor, känns möjligt. LOVANDE. Det svindlande, kittlande, förhoppningsfulla. Ofta så snyggt, sexigt, välgjort och välspelat (som det ju ofta är i början) att man nästan hypnotiskt sugs in i det.
Sen kommer det alltid. Sveket.
De har utgett sig för att vara något de inte är, de har lekt med mina känslor och de kommer aldrig hålla mig tillfredsställd till slutet. Därför har jag lovat mig själv att aldrig mer behöva känna som jag gjorde med LOST. Hoppa av i god tid, innan jag blir sårad. Aldrig blotta strupen igen. Eller pratar jag om något annat nu? Pratar jag om…..förhållanden? Blandar jag ihop LOST med ett tidigare förhållande? Funkar förhållanden exakt som scifi-serier? Svinballt i början men sviker alltid i längden?
Nej nej, jag pratar om Scifi-sveket . Eller? Allt glider ihop. Tar ett avsnitt till av DARK. Ställer ner cocilanan. Ska sluta tänka. Febern är tillbaks. Hej. Hörs.