Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jag knarkar ljudet av andras jobbiga småbarn

Publicerad 2018-09-12 14:36 | Uppdaterad 2018-09-18 16:07  | Lästid: 2 minuter | Olle Arnell

Småbarnsåren är kris, klinisk medicinsk kris. Då menar jag alltså småbarnsår med två barn. Två BLÖJBARN – samtidigt. Ni med ett barn som klagar på småbarnsåren, ni vet ingenting. ETT barn är en räkmacka en solig dag i Fjällbacka, ett barn är en iskall öl i en badtunna i Luleå Skärgård, ett barn är en spikrak drive på första hålet under den första semesterdagen, ett barn är lättare att ratta än veteranbilarna på Skansen.

Den här sommaren, nådens sommar 2018, var den första sommaren med två stora barn. Nu är de 5 och 7. Det är otroligt. Absolut, de bråkar exakt all vaken tid – med mig och med varandra – men det är ändå jordnötter om man jämför.

De sover hela nätterna, de går på toa själva, jag kan gå ut och äta med dem på resturang utan att få en hjärtinfarkt för att det spills ut cola och skriks om att 150 kronors-hamburgaren är ”ful” medan den minsta ligger på golvet och har lagt två kilo benfritt i en kisstung blöja. Jag har landat igen. Stroken känns mer avlägsen nu, som en gammal gymnasiekompis med usla värderingar man äntligen inte har i sitt liv längre.

Nu plötsligt kan man liksom andas igen, andas med magen, vilopulsen guppar stadigt igen, livet är i färg-tv igen.

Den här sommaren har jag därför upptäckt ett nytt knark (något måste ju egentiden fyllas av?). Ett rus, en fix, utan baksmälla eller kemisk ångest, inga lyckodepåer som tas slut och skapar veckor av mörker. Du vaknar inte på morgonen som Bockstensmannen med en tunga lika torr som Miljöpartiets valvaka, detta är detta rena ruset folks, receptfritt, gratis och lagligt, nämligen:

Att lyssna till ljudet av andras jobbiga jävla småbarn.

På tåg, på flyg, i glasskön, i parken, vid bordet bredvid på resturangen, genom fönstret på något sommarställe där en stackars kompis försöker natta en tre månaders skrikblobb, där vill jag leva.

På 4:ans buss, där jag haft så många egna trauman med otymplig dubbelvagn med lika otympliga barn, kan jag komma på mig själv med att söka mig till barnvagnsutrymmet; 4:ans egen no-go-zone för folk utan barn, för att få min lilla fix av drogen jag kallar för INTE MITT JÄVLA PROBLEM.

Ljudet av andras jobbiga jävla småbarn smeker mitt öra, fyller min kropp, kickar igång endorfinerna, ger mig studs i steget resten av dagen. Som svart kaffe och falurut med cheddar i morgonsolen är det, ljudet av andras jobbig jävla småbarn.

Häromdagen på tunnelbanan tog jag ut mina hörlurar och valde ljudet av en omöjlig tvåårings vredesutbrott över att riskakorna var slut istället för att lyssna på Alex och Sigge, FÖRSTÅR ni då hur bra de här grejerna är?

Jag vill ha ett jobbigt jävla småbarns ”NEEEEEJ PAPPA” som sms-signal på luren, så bra är det. Ljudet av andras jobbiga jävla småbarn är föräldraskapets ”Born to Run”.

Storbarnsföräldrar, ut och lyssna, ni förtjänar det.

(Ni som rattat 2 barn eller fler d.v.s., ni andra får fan sitta ner i bussen!)

Dela på Facebook
Tweeta