Annons

Jerka Johansson
Erik ”Jerka” Johansson skriver om relationer och sitt liv vid sidan av vita duken för Café.

Annons
 

Vilka cirklar vill jag sluta med mina barn?

Cirklarna som sluts i och med barn i ens liv har något magiskt som är svårt att sätta fingret på. Kanske anledningen till att man skaffade dem? Gudarna ska veta att man funderar på varför man skaffade dem ibland.

Annons

Låt oss vara ärliga här: att ha barn är fruktansvärt jobbigt på alla sätt, och då menar jag inte bara logistiken, den omöjliga, bråken, de oändliga, kapitalet av tålamod man måste ha och inser att man inte alltid har. Snoret, det oändliga, vintermånaderna, de oändliga, krigen i hallen, de oändliga, badhusbesöken, de ändå hyfsat begränsade, ekonomin som havererar, sakerna som händer – och inte händer – med dig och din partner under småbarnsåren, allt detta är hanterbart, det jag menar är ORON.

Det ständiga sällskapet man har av tanken på att något ska hända dem, något som man inte ens kan snudda vid att tänka på, det värsta av allt. Hjärtat blir aldrig detsamma. På en sekund kan ens liv vara trasigt för alltid. Sårbarheten som sätter sig som taggtråd runt hjärtat från den dagen de föds kommer vara med en tills man dör.

En av de sakerna som gör det värt allt är nog ändå cirklarna som sluts. Att se mina barn uppleva den gränslösa kärleken från min mamma som jag fått när jag var liten är en. Så vackert. Att klia dem på ryggen tills de somnar, som min mamma gjorde på mig. Varje gång det händer slungas jag tillbaka till barndomen och upplever, för en mikrosekund, den trygghet och värme som jag kände då och inte känner längre. Jag återupplever min barndom genom dem.

Att spela musik när jag brassar käk medan ungarna skrotar runt på deras rum och höra hur de myser och börjar känna igen låtarna, och jag märker att de är lika tillfreds med eftermiddagen som jag själv var i deras ålder när farsan spelade Dire Strats och hela huset luktade Sjömansbiff. Mys.

Att se deras eufori när de SKUTTAR in de första stegen på Gröna Lund, som man själv gjorde.

Att återuppleva kärleken till julafton genom dem, höra dem säga saker som man själv säger ibland och skratta inombords.

Att låta dem somna i taxin hem efter middag hos vänner och bära dem från taxin raka vägen in i sängen för att de halvsover och vet att de kommer slippa borsta tänderna, och känna att de tycker det är lika mysigt som man själv gjorde när man var liten.

Det händer något där som är magiskt. Som fingrarna som möts i E.T.. Cirklar sluts. Tid och rum möts i ett perfekt ljussken av kärlek som är lätt att leva på ända in i mörkaste februari. Det är det allt handlar om. Att ta med sig det fina och föra det vidare och försöka ta bort det fula och försöka låta dem slippa det i den mån det går.

Så började jag tänka på en annan cirkel som jag har slutit ett par gånger med min son. Vi har gått på fotboll. (Min dotter är för liten för att följa med, ingen behöver hugga på att jag bara går med min SON).

Älskade Bajen. En vacker vårdag på Nya Söderstadion (skulle hellre gå Inkaleden med Bert Karlsson vänd med ansiktet mot mig i en bärsele på magen än att kalla den Tele2-Arena). Varmkorv i min sons lilla hand, den Lenny Kravitz-stora Hammarbyhalsduken lindad runt hans lilla hals, hans blå ögon som suger in atmosfären på samma sätt som man själv gjorde när man gick på match första gången. Att han dessutom tidigt i sitt liv får lära sig att man inte alltid kan vinna, att man nästan aldrig vinner, att man typ är sämst väldigt ofta och att det ändå är ok. Bajen. Vackert. Cirklar sluts.

Vi sitter på familjeläktaren. Ganska lugnt där. Det smäller borta i klacken. De unga, av KUNG-öl lobotomerade, männen som står dyngraka och skriker är på betryggande avstånd, deras bengaler och ramsor når inte oss. Vi käkar chips och dricker blaskig maskin-cola, kollar på detaljer i arenans tak. Det är som Star Wars-lego säger han. Vi super in atmosfären, han och jag, far och son. Gåshud av välbehag. Cirklar.

Han frågar när det börjar. Jag säger att det börjar så fort röken har lagt sig, det är försenat.

”Varför skjuter de rök?”, frågar han.

”För de tycker det ser coolt ut”, säger jag.

”Varför får de göra det om det inte kan börja, jag vill att det ska börja!”.

Jag tänker efter.

”Jo min son, för att de där lönnfeta runkisarna därborta i pissfula Stone Island-jackor som fått för lite kärlek av sina pappor och går på fotboll för att få skrika ut sin hopplösa manliga aggressivitet på domaren för att de hatar sina liv, du förstår, bengalerna är en symbol och förlängning av deras kraftigt understimulerade prinskorvskukar och de måste få skjuta av dem trots att alla får vänta, det är så det funkar”, sa jag inte. Jag sa ”ät dina chips, ta min lur och fånga en Pokemon så länge tills det börjar”.

Matchen börjar till slut. Fast vi sitter på familjeläktaren är det, även här, farsor som skriker på domaren, på motståndarna. Inför sina barn, inför mitt barn. Farsor, med veck i nacken stora som Skogaholmslimpor och blottade arselveck ovanför jeansen stora nog att rymma ett blockljus, hugger varje tillfälle att skrika ut sin frustration. En säker envägskommunikation utan konsekvenser, höjden av feghet? En helt hemsk men djupt mänsklig företeelse, folk har skrikit på domaren sen stenåldern (ish), det ligger djupt djupt i det manliga släktet, deras pappor gjorde det innan dem och deras pappor innan dem, det är cirklar som…

Jag minns en gång när jag och mina kompisar var typ tolv år och kutade upp till Hovet och kollade på Bajen Hockey. Vi hade hört större killar skrika på domaren: ”Andersson din JÄVLA FITTA”. Det pirrade till. Man kan säga så. Inget kommer hända. Vi är safe här uppe. Vi samlade kraft, och lyckades tajma när det var tyst i klacken: ”ANDERSSON DIN JÄVLA FITTA”. Andersson hörde. Det syntes på honom. Tre tolvåriga snorungars ljusa röster skar genom den kalla friska luften på Hovet, in i stackars Anderssons öron. Han gjorde bara sitt bästa, förtjänade inte det där. Mår piss för Andersson än idag. Kommer ihåg hur jag såg i hans ögon att han hörde. Orosråttan i magen vaknade. Det var en kick med bitter eftersmak. Minns att jag hade ångest på natten när jag skulle sova. Det var som att snatta. Coolt då i affären men godiset var aldrig gott sen när man åt det.

Snart halvlek nu på Nya Söderstadion. Folk skriker fortfarande. Jag ser hur min son då och då hajjar till av det. Han blir inte rädd men jag ser att han undrar vad som pågår. Vad gör de? Är det så man gör?

VILL jag sluta den här cirkeln med min son? Vill jag normalisera att man kan skrika FITTA på folk man inte känner, för att någon nere på planen dömer en helt omöjlig offside fel? Vill jag överhuvudtaget visa honom och låta honom se att det är OK att vara en man som bara skriker, skriker, SKRIKER rakt ut som om det vore på liv och död fast det bara är en jävla fånig fotbollsmatch?

Vi har gått på matcher i några år nu, min son är snart sju och förstår och tar in mer och mer, lär sig världen på riktigt. Det är nu det gäller kanske. Vilka cirklar ska slutas och vilka ska brytas?

Jag kanske inte ens kan styra det? Jag kanske ska släppa det? Är jag en tönt här? Jag vet inte. Jag vet bara att just med söner har vi nu mer än någonsin ett ansvar att sluta lära dem aggressivitet, att sluta lära dem att de ska låta mest, vara tuffast, slåss, att de ska respektera människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Vi ska inte skrämma våra döttrar – vi ska lära våra söner. Och sönerna lär sig inte skitmycket på en fotbollsarena. Så är det. I alla fall inte mycket som kommer göra världen till en tryggare plats för tjejer, eller killar heller för den delen.

Den första april möter Bajen Sirius, det kommer vara en vacker vårdag, en magisk dag. Vet inte om vi ska gå eller inte. Vet inte om det är den cirkeln jag vill sluta med honom. Jag vill hellre sluta Dire Straits-cirklar, E.T.-cirklar och klia dem på ryggen tills de somnar-cirklar.

Dela
Tweeta
 

Annons

 


Annons

Laddar