Att skaffa barn är att hitta hem
Bruno K Öijer skriver i någon av sina dikter att han ”bryter arm med mörkret”. Jag förstod aldrig vad han menade – förrän jag blev varannan vecka-pappa.
I början, direkt efter separationen, var den nyvunna egentiden utan barn som ett ett veckolångt lustgasballongsrus. Jag var hög på ensamhet. Frihet: att sova tills man vaknar av sig själv, att käka mackor till middag framför tv:n som vore man 20 år igen, att äta frukost SITTANDES och kanske till och med duscha på morgnarna innan jobbet. Kanske rent av till och med lyssna på musik som inte är Markus och Martinus?
Morgonbajsa utan att stress-klippa av korvarna halvvägs ur arslet p.g.a. barn som bankar på toadörren?! Gå ut och dricka öl efter jobbet, öl som glider över i middagar, middagar som glider över i utgångar, utgångar som glider över i…otroliga saker som man minst sagt saknat.
Efter sex år med två småbarn så nära i ålder att de kunde använda samma storlek på blöjor, sex år med konstant sömnbrist, sex år med konstant roddande med hämtning och lämning på förskola vecka ut och vecka in kunde plötsligt varannan vecka fyllas med oceaner av tid för allt det där man LÄNGTAT efter under småbarnsåren. Det var otroligt.
Nu, efter drygt 2 år som varannan vecka-pappa, är veckorna utan barn mest att bryta arm med mörkret som Bruno K Öijer skriver i någon av sina dikter. Det går inte längre att fylla tomrummet utan barn med fest eller att binge-titta Netflix eller träning eller mer jobb. Jag behöver UNGARNA. Lägenheten utan dem är död. Luften står still här. Deras leksaker och sängar är blickstilla, stumma, som i en monter på Nationalmuseet. Min sons Legostäder är spökstäder, ödsliga torg, ensamma gubbar, övergivna bilar på tvären över döda gator. Som om någon gjort lego av Stephen Kings ”Pestens Tid”. Lakanen och täckena i deras sängar ligger kvar som de gjorde senast de vaknande här, deras små huvudavtryck syns fortfarande på kuddarna fast de varit hos sin mamma i flera dagar. Ansiktsfossiler i örngott. Min dotters gosedjur och dockor stirrar tomt med blanka ögon och jag undrar när någon ska komma och fylla den tomma kalla rymden som är mina barns rum med syre, liv, prat och bråk. Deras små tandborstar med färglada djur på torkar ihop i badrummet, leverpastejen som bara de har på sina mackor hinner mögla innan de kommer tillbaks igen. Jävlar vad det bryts arm med mörkret när de inte är här.
Grubblar. Är det så här det ska vara? Det är det. Finns inget annat sätt. Kommer till slut fram till en sak, medan jag sitter där i mörkret och bryter arm, som blivit tydlig sen jag inte längre får träffa dem varje dag. Jag vet varför jag har skaffat barn och jag förstår hur rätt det var: i hela mitt liv har jag längtat efter att hitta hem. Rest lite, festat mycket, pluggat lite, jobbat mycket, haft olika förhållanden mycket, men aldrig känt mig hemma på riktigt. Tills ungarna kom.
Hemma är där ungarna är. Var det än är. Det är så otroligt jävla skönt att veta och att aldrig mer tvivla på. Hemma är där ungarna är.
Idag kommer de tillbaks. Och jag är klar med att bryta arm med mörkret för ett tag.
