Jag minns och delar upp mitt liv i flyttar, inte i år. Jag delar upp mitt liv i flyttar, inte i förhållanden, inte i olika jobb, inte i olika livsavgörande händelser, jag delar upp mitt liv i flyttarna.
Jag minns ju mina flyttar.
Den första. När jag flyttade från morsan och ihop med min bästa vän i en lyhörd lägga i söderort, där vi hörde när någon bara så lite som drog i struten på andra sidan väggen. Där vi tillslut fick så många arga lappar p.g.a. av konstig söt doft som sipprade ut genom brevinkastet och ända till Skärmarbrinks T-banestation att det tillslut blev ohållbart att bo kvar, där jag blev sugen på glass med kakbitar i bara av att kliva in genom dörren, där jag förlorade mitt första hjärta efter att jag trott jag träffat HENNE men hon blev ihop med en jävla juristjäveljävel som hette nåt så jävla dumt som JOCKE (som säkert hade funktionskläder). Undrar varför hon blev det?
Den andra. Till den första egna lägenheten, ett skåp på Södermalm på 25 kvm, där sorgerna över det förlorade hjärtat dränktes med Ryan Adams ”Heartbreaker” och ännu mer glass med kakbitar i och tomma möten i natten, där det blev dags att rycka upp sig och börja plugga i Malmö i fyra år. En lägenhet utan dusch i staden där det regnade från sidan året om, men där kvällarna piggades upp lite av att Ola Salo bodde våningen under och spelade Bowie-låtar på sitt piano så det ekade över gården.
Den tredje. Tillbaks till stan, tillbaks till skåpet som kändes litet nu, speciellt när jag träffade DEN RIKTIGA en kväll på Berns och hela livet stannade upp och blev som på film. Den fjärde när vi – höga på kärlek och låga räntor – köpte lägga ihop, där vi i flera år firade nyår ensamma bara vi två för det var vi mot världen, där vi gjorde inte ett utan två magiska barn, där vi smällde i dörrar och bråkade om IDIOTISKA saker och bölade av trötthet men ändå älskade varann bortom allt. Den femte när vi plötsligt var fyra, där bygget skulle byggas, det som skulle bli fortet. Där kärnfamiljen skulle sova tryggt och hålla för alltid, men där vi mest bara gick runt i mjukisar och gick in djupt i allt som fanns på hela Netflix istället för att gå djupt in i varann. Där vi slutade prata och slutade skratta. Där barnen tillslut kände av att mamma och pappa inte spelade samma musik och allt blev ett gnissel istället.
Den sjätte. Där jag är nu, monterar ner och rensar ut. Hon: redan flyttat åt annat håll sen länge. Jag: hittar gamla bilder på oss och barnen och blir ledsen men blir också glad för det kunde varit tusen gånger värre om vi inte varit vänner och barnen inte hade varit glada.
Att flytta är att dö – bland målare, flyttkartonger, omöjlig logistik, omöjliga lån, och 10 rullar bubbelplast man bara vill tejpa runt huvudet istället för runt tavlorna och helst bara sluta andas. Att flytta är att dö men att återuppstå en ziljard gånger starkare, och hela den biten. TYP SOM JESUS? Kvacksalvarhipstern som vi ska fira ännu en jävla gång om några dagar i vad som skulle kunna bli ALLA PISSJULARS MAMMA.
Men det ska det inte bli, för barnen är otroligt pepp på det här nya med ”dubbeljul” och det, det är ändå ALLT.
Visst då, M?