Att äta, drömma om, och äcklas av ost. Och vilja äta mer ost.

Jag åt för mycket ost i söndags. Jag var så bakfull att jag bara kunde dricka äppeljuice och äta ost, medan jag låg i fosterställning i soffan och undrade hur jag kunde hamna just i den här soffan, på den här mörka söndagen i mars, i just det här livet som just där och just då kändes som en av Tom Alandhs mörkaste dokumentärer.

Det snöblandade regnet mot rutan föll som dova regelbundna små påminnelser om alla usla beslut som togs kvällen innan. Persiennerna som inte minns när de var uppdragna senast. De hemska repriserna på TV som jag tittade på för att hjärnan inte orkade processa en bra serie just då. Jag bara låg och åt ost. Babybel, hushåll, mozza, gruyere, det fanns massa olika i kylen. För mycket ost. Så mycket ost att jag när jag tillslut somnade drömde om ost, eller jag fattade inte att det var ost jag drömde om först.

Jag drömde att jag var någonstans på den franska landsbygden. Kanske Provence? Mysigt ju!? Jag var hemma hos Gerard Depardiue. Han bodde i ett Chateau av sten. Så vackert. Han var bufflig, svettig, full på sitt egenodlade rödvin, behandlade sin personal som skit, var rödmosig och såg ut att inte ha duschat på flera år. ”Varför duschar du inte”, frågade jag (jag var modig i drömmen, skönt ju?!) Han svarar ”Jag ska visa dig min son”.

Han tar med mig till ett stenhus en bit bort som ligger i skuggan. Lite fuktigt, unket, som en jordkällare. ”Här odlar jag min egen ost min son” sa han och la sina kraftiga, svullna händer på mina axlar. Naglarna var långa och under naglarna fullsmockat med vad jag tror är matrester (?). Smutsig vitgul gegga. Jord? Ost? Nä? Hans händer och andedräkt doftade starkt, en stickig, sträv stank av ammoniak, vin och ruttet tandkött. Jag rös till. ”Jag älskar ost!” sa jag men inte för att jag faktiskt älskar ost utan för att jag var rädd, stämningen var obehaglig. Jag var illa till mods. Orosråtta i magen. Han andades tungt i min nacke, och tände lampan i taket. ”Vad ska Gerard göra med mig?”, minns jag att jag tänkte.

Lysrören vaknade till liv, sakta, ett efter ett, som i en skräckfilm. Hela rummet var fyllt med hyllor, fyllda med små små lerkrukor inte större än fingerborgar med små små korklock på. Doften därinne var intensiv som om någon slängt in 1 000 Havarti-ostar i en bastu och låst dörren i 20 år.

Mitt i rummet låg en brits med några verktyg bredvid. En spatel, en liten sked, några prydligt vikta munskydd och plasthandskar. ”Här gör jag Coer de Depardiue”, sa han och sträckte sig efter en av de små burkarna. (”Depardiues hjärta” förstod jag att det betydde, jag kunde franska i drömmen, kul ju, men nu mår jag piss i drömmen så inte längre så kul. Ju).

När han öppnar den lilla lilla lerkrukan, inte större än att Nils Karlsson Pyssling skulle kunna bada i den, frigjordes en doftbomb så intensiv att jag kastade mig bakåt samtidigt som jag kräktes en liten skvätt i min egen mun.

Det luktade mycket, mycket, mycket gammal kuk. Ja, kuk. ”Här lagrar jag min egen flensost” sa han och viftade stolt med armen mot hyllorna som täckte väggarna. ”Jag har en flensost så stark och speciell att den bara måste buteljeras! Jag säljer över hela världen, mest till Ryssland. Det räcker med 0,1 milligram av Gepardiues Hjärta på ett kex inte större än en fingernagel för att det ska knulla i munnen!" (Hur kunde han det uttrycket?!).

"Vill du smaka? Det här är det enda originalet, Steven Seagal har försökt släppa sin egen kuk-cheddar men den är alldeles för mild, duger inte ens till McDonalds, hahhaha!!” Hans skratt borrade sig igenom mina trumhinnor. Han visade sedan hur produktionen gick till, från originalflens till färdig produkt, han la sig klumpigt på britsen och visade hur han med små spatlar KARVADE loss sin egen ost från sin bakpotatisformade stubbiga penis och satte den i de små kärlen.

”Jag reproducerar fort, jag duschar inte, går långa varma promenader med dubbla långkalsonger, onanerar i bastun 3 ggr om dagen utan att tvätta mig efter, allt för ostens skull!”

Jag ligger redan på mage i dörrkarmen och kräks, har panik. Han kommer mot mig med sitt rödglödande gigantiska GALLISKA monsterollon täckt av grågul penis-roquefort, jag försöker öppna dörren för att få luft men den är låst. Han kommer närmare och närmare, doften från hans kärleksost upp i mina näsborrar som knivar av skit, jag vill dö, försöker hålla andan…

Jag vaknar och mår fruktansvärt i min lägenhet. Klockan är 05. Ostresterna ligger kvar på nattduksbordet, stinker. Min kropp, min själ, mitt undermedvetna har försökt säga mig något. Jag måste äta mer ost.