Annons

Jerka Johansson
Erik ”Jerka” Johansson skriver om relationer och sitt liv vid sidan av vita duken för Café.

Annons
 

Mentala slussar och hela den biten

Det finns ett moment i varannanvecka-livet som jag aldrig kommer vänja mig vid. Eller jag kommer kanske vänja mig vid det men de kommer aldrig kännas normalt. Efter snart 2 år som varannanvecka-pappa har jag lärt mig att hantera tomheten när jag inte har ungarna (vissa lösningar bättre än andra, det beror på humör och banksaldo), och jag har lärt mig att hantera mecket som det kan innebära att ratta två ungar ensam en intensiv jobbvecka (tack mamma).

Det känns normalt att facetajma med ungarna och känna att det räcker tills jag träffar dem igen, det känns normalt att på sina barnfria veckor käka falafelrulle 4 dagar i rad framför ”Silicon valley” i kallingar å Birkenstocks utan att känna sig HELT värdelös. Varannanvecka-livet är det normala nu, för oss och för barnen. Det går fint.

Men i ett moment får jag alltid känslan att det här är fullständigt onormalt det vi håller på med, det är i överlämningen. När veckorna är slut. Det brukar oftast ske på söndagar, ofta på samma ställe, i en galleria nära både mig och deras mamma, på en speciell bänk, vår bänk, ”det vanliga stället”.

Annons

Känslan kommer bara när de ska åka ifrån mig. Jag är alltid psykotisk tidig, alltid vad gäller allt (skulle gärna vara på Arlanda en vecka innan jag ska flyga och hela den biten), så det brukar bli någon kvart eller halvtimme, ok, ibland timme, vi sitter där på bänken och väntar på deras mamma. Där i den slussen mellan barnvecka och barnfri vecka blir allt så tydligt, i den stunden mellan att ha haft totalt ansvar i en vecka och att sedan bara tänka på sina egna behov i en vecka. Man har kommit så nära, det har varit så intensivt, fint, man har bråkat, gosat, LEVT, sovit allihop i en hög i soffan, maxat skiten ur helgen eftersom man bara har varannan, man är på något sätt hel igen eftersom man är med sina barn, det är det normala. Men i gränslandet, slussen, kvarten i gallerian, mellan de här två tillstånden blir det så tydligt hur mycket man älskar och behöver vara med sina barn, hur hel de gör en, hur gott de gör en och hur de får en att vilja vara en kanonperson, för dem men också för sig själv. Jag behöver mina barn, jag behöver vara med dem, ju, det var därför jag ville ha dem.

Annons

Det är där i kvarten som att allt går i slowmotion, jag ser dem på ett annat sätt, de springer runt bänken, de har väskan med paddan och gosedjur å badkläder, saker som alltid åker med dem mellan oss, uppspelta av att deras mamma ska komma, och det är fint och gör mig varm i bröstet, samtidigt som det inte går att inte känna vemodet och sorgen över att allt är som det är, att jag missar så mycket i deras liv, att detta inte är NORMALT. Jag får regn inombords.

Det är i den känsloslussen jag känner hela livet så starkt. Sorgligt och vackert på samma gång, rätt och fel på samma gång, upphöjt till två  och förstärkt just där på ”det vanliga stället”.

De försvinner ner för rulltrappan med sin mamma, vinkar till mig, vänder sig sedan bort mot sin mammavecka, ner i tunnelbanan. De är glada. Jag står kvar, ledsen, glad, ledsen. Det är vad det är. Man ska bara ut och igenom, ut och igenom. Ringa en kompis. Det blir bra. Kompisar är bra.

Dela
Tweeta
 

 


Annons
 

Sommarkatastrofer i Stockholm

Jag skriver ju för en modetidning, därför måste jag ibland skriva om mode. Eller det är inte sant, jag får skriva om exakt vad jag vill det är därför jag tycker om att skriva för den här tidningen. Just idag känner jag mig dock nödgad att skriva om mode, för att jag bryr mig om er som läser. Alla 500 stycken.

Jag skriver alltså detta av kärlek, inte av hat. Och jag skriver detta för att jag är besviken, inte arg. Jag vill väl. Jag vill att vi ska gå vidare, utan konflikt. Som min mamma när jag fick ett infall någon gång i 4:an och gav en 7:a en lavett i matsalskön för att han sulade en kastanj i mitt fejs (det var en oskalad grön taggig jävla spikbolls-mördar-kastanj) och skolan ringde hem till min mamma och hon mötte mig på farstukvisten när jag med böjt huvud kom hem och hon sa att hon ”inte var arg, hon var besviken”. Hon förstod att en utskällning inte skulle hjälpa. Det skulle bli kontraproduktivt att bli arg. Hennes besvikelse däremot brände upp ett stort svart hål i mitt bröst, och jag har aldrig någonsin slagits sedan dess. Aldrig.

Det funkade morsan, hatten av.

Långsökt kanske, men på samma sätt blir jag besviken på vissa modefenomen som dyker upp överallt hela tiden på folk som ändå har ambitionen att ”hänga med”. Ni hänger inte med, tyvärr, ni hänger LÖST:

Ja ni, just ni som använder:

1. Magväska diagonalt över bröstkorgen.

Detta verkar ha blivit hippt för att typ Lorentz hade det när han och Yung Lean låtsasslogs utanför ”Yaki Da” på Way Out West 2015, och tyvärr går vuxna män och kvinnor runt med det ännu idag, och känner sig MED i leken. Den IRONISKA magväskan, fasthängd diagonalt över bröstet som en markering att: ”jag vet att den är töntig men eftersom jag har den såhär är det tydligt att jag vet det och att jag inte handlar min mat på ICA-maxi i Åkersberga jag handlar min mat i en vego-foodtruck på Trägården”.Ta bort den, sätt den runt midjan, stryp dig själv med den, gör bara inte diagonalen. Vi ser ängsligheten i diagonalen, tro mig. Besviken inte arg. Vill vara tydlig med detta.

 

2. Loafers utan strumpor

Gentlemannamodet på sommaren är tidlöst och jag uppskattar det enormt. Tråkigt kanske men en sober tidlös 50-tals-look är fan allt. Jude Law i Talanted Mr Ripley är facit här, kanske Daniel Craig i någon somrig Bond-scen. Linneskjorta, enkla jeans eller chinos, salt i håret, vita enkla skor, lätt bränna. Fuktas till av bara tanken. Det har däremot smugit in sig en orm i paradiset, och det är de små låga spetsiga loafers-skorna utan strumpor som man ser på var och varannan man på Östermalm just nu. Det ser ut som ni har King Joeffreys morgontofflor på er. Ni får ingen BAS i ert kit. Ni svävar fram på knivar. Ni ser ut som Ville Vessla på Capri-semester. Det ser hemskt ut. Ni gör er själva en otjänst. Ni har uppenbarligen medlen att klä er, GÖR DET DÅ?! Återigen, besviken, inte arg.

 

3. Hövdingarna

Cykelhjälm vill ingen ha, man ser ut som en Tour de France-mupp hur man än gör, det pajjar frillan, det är bökigt, jag KÖPER ändå att man har det, det handlar om liv. Man att av fåfänga använda ”HÖVDING”? Badbolls-stödkragen som folk hojjar runt med för att ”slippa se fånig ut i hjälm”? Push-notis till alla Stockholmares mentala hårddisk: DET SER VÄRRE UT MED HÖVDING! Det ser ut som du har Bröderna Sedins gamla svettiga hockey-susp bakoframvänd runt halsen.

BESVIKEN, inte arg, och hela den biten. Förlåt. Låt oss inte bråka.

Dela
Tweeta
 

 

Annons

Laddar