Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

Jerka Johansson

Ha det bra hej!

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-10-17 15:01  |  Lästid: 1 minut

Hej alla läsare! Alla 100? 200? Skitsamma.

För ett år sedan frågade Markus Thunberg om jag vill prova att skriva blogg för Café. Jag blev först glad och smickrad, sen rädd och panikslagen, sen fast bestämd att testa att se om jag faktiskt kunde underhålla också genom att skriva. Jag tackade ja och satte igång. Det har varit otroligt kul och lärorikt och det som har glatt mig mest är när jag fått mail från folk i samma situation som berättat att de både har skrattat och gråtit och vissa har känt sig mindre ensamma i av hur kaosigt, både känslomässigt och praktiskt, det kan vara med varannanvecka-livet.

Det har också fått mig sugen på att skriva mer. Tyvärr kommer inte det ske här på bloggen. Delvis hinner jag inte upprätthålla det tempo som krävs för att hålla igång bloggen på ett värdigt sätt just nu, delvis känns det inte lika kul nu när Olle Arnell och Markus inte finns kvar på Café, ni har varit så jävla bra och peppande, ett STORT jävla tack till er!

FRÄMST handlar det dock om att jag ska testa att skriva något längre. Har en idé, en kanske ganska jävla megadåligdålig idé men jag måste ändå pröva, och då måste jag foka på den och inte på bloggen. Har just nu EN sida skriven som jag hade knögglat ihop och ritualbränt på balkongen om jag hade haft den på papper. Nu står den och stirrar på mig från datorns skrivbord och undrar vad i helvete jag håller på med. Vi får se hur det blir. Men utveckling sker utanför ens comfort zone OCH HELA DEN BITEN! Tack för att ni läst!

/ J

Dela på Facebook
Tweeta

När apokalypsen kommer har jag absolut INGET att sätta emot

Olle Arnell  |  Publicerad 2018-09-21 13:54  |  Lästid: 3 minuter

 

Jag har skapat en alternativ almanacka i mitt huvud, jag kallar den för den ”mörka almanackan”. En almanacka vid sidan om den vanliga svennebanan-almanackan där triviala saker som livspussel, jobb, min dotters dans, mammavecka, pappavecka, föräldramöten och min sons skolas stora AVLUSNINGSHELG (tack livet) som äger rum 13-14:e oktober finns med.

Jag pratar om almanackan som räknar ner till apokalypsen. Ljus är den inte, denna domedagens julkalender.

Varje dag är, i den här almanackan, ett streck i väggen som tar mig närmare det stora slutet. Det är inte en fråga om OM det är en fråga om NÄR, åtminstone när den mörka almanackan är öppnad.

Klimatet som vi knullat upp i brygga kommer skapa kaos

Världsordningen och världsekonomin kommer suddas ut och falla ihop, och klimatet som vi knullat upp i brygga kommer skapa kaos. Jorden kommer att bli obeboelig, vi kommer förmodligen alla dö och hela den biten. Det kommer säkert gå fort, vi kanske inte ens kommer märka det, det händer kanske när vi sover (låt oss hoppas det!).

Detta skrämmer mig inte så jättemycket. Det är vad det är. Våra politiker kommer liksom inte lösa det här, marknaden kommer inte lösa det här, vi konsumenter kommer garanterat inte lösa det här, vi förtjänar det här. We had it coming. Inte våra barn alltså, men vi.

Säg så här; jag är inte rädd för själva EVENTET jordens undergång. Det kommer vara megaknas givetvis men det är abstrakt, luddigt.

Det som skrämmer mig på riktigt är om jag överlever jordens undergång. Om jag plötsligt måste bli typ pappan i ”The Road”. Om jag plötsligt måste kunna jaga, bygga skydd, tåla kyla, hålla andan uppe, kunna rida kanske? (Okej, man kanske inte måste kunna rida, vet inte varför jag fått för mig det, men allt det andra måste man GARANTERAT kunna, visst?).

Hur i helvete ska jag då klara av att överleva i en postapokalyptisk värld när jag inte ens kan sätta upp en tavla själv hemma utan att den blir sned och hela väggen pulvriseras?

Den post-apokalyptiska världen är inte en plats för praktikalitet-analfbeter som mig. Jag kommer suga så fruktansvärt hårt som pappan i ”The Road”, tyvärr. Mina barn kommer bli så besvikna på mig när vi går där längs en övergiven Nynäsväg och jag inte kan lösa NÅNTING. Ingen eld, ingen mat. De kommer besviket stå och titta på när jag svärandes försöker ratta ett ledset vindskydd i någon trött skogsdunge utanför Bagarmossen

Jag får panik när jag tänker på hur usel jag kommer vara, för mig själv och för dem. Hur frusen jag kommer vara. Jag börjar liksom i vanliga världen använda långkallingar redan i september, tar inte av dem förrän i sena maj. Det kommer ju att gå KANON att hålla värmen när vi har att göra med någon sorts permafrostknullad atomvinter, visst?

Jag är minst Bear Grylls av alla jag känner och då jobbar jag ändå inom mediabranschen, de söndercurlade barnens växthus

Får panik när jag tänker på hur gnällig jag kommer vara och hur kort stubin jag kommer ha, hur lite kaffe jag kommer kunna dricka, hur kort tid jag kommer kunna rädda oss i denna nya sköna värld. Hur blottad jag kommer bli inför barnen över min okunskap om praktiska saker, om överlevnad, om natur.

Jag vill vara Big Papa Bear som bär mina barn genom eld och vatten men jag är minst Bear Grylls av alla jag känner och då jobbar jag ändå inom mediabranschen, de söndercurlade barnens växthus.

Det är en fruktansvärd känsla som växer sig större och större ju fler dagar jag bockar av i min mörkrets almanacka. Varför har jag inte lärt mig sånt här? Varför har inte mina föräldrar lärt mig sånt här? Varför försöker jag inte lära mig sånt här nu? Varför försöker jag inte lära mina barn sånt här?

Jag försöker googla överlevnadskurser men fastnar ändå alltid i olika insta storys om pasta och fulla människor som slår sig. Igen. Jag är rökt. Förlåt mig barn. Pasta är för viktigt. Pasta är tyvärr allt. Vi får göra det bästa av situationen sen när den stora dagen kommer.


Vill du läsa fler texter av Jerka? Scrolla neråt!

Dela på Facebook
Tweeta

Jag knarkar ljudet av andras jobbiga småbarn

Olle Arnell  |  Publicerad 2018-09-12 14:36  |  Lästid: 2 minuter

Småbarnsåren är kris, klinisk medicinsk kris. Då menar jag alltså småbarnsår med två barn. Två BLÖJBARN – samtidigt. Ni med ett barn som klagar på småbarnsåren, ni vet ingenting. ETT barn är en räkmacka en solig dag i Fjällbacka, ett barn är en iskall öl i en badtunna i Luleå Skärgård, ett barn är en spikrak drive på första hålet under den första semesterdagen, ett barn är lättare att ratta än veteranbilarna på Skansen.

Den här sommaren, nådens sommar 2018, var den första sommaren med två stora barn. Nu är de 5 och 7. Det är otroligt. Absolut, de bråkar exakt all vaken tid – med mig och med varandra – men det är ändå jordnötter om man jämför.

De sover hela nätterna, de går på toa själva, jag kan gå ut och äta med dem på resturang utan att få en hjärtinfarkt för att det spills ut cola och skriks om att 150 kronors-hamburgaren är ”ful” medan den minsta ligger på golvet och har lagt två kilo benfritt i en kisstung blöja. Jag har landat igen. Stroken känns mer avlägsen nu, som en gammal gymnasiekompis med usla värderingar man äntligen inte har i sitt liv längre.

Nu plötsligt kan man liksom andas igen, andas med magen, vilopulsen guppar stadigt igen, livet är i färg-tv igen.

Den här sommaren har jag därför upptäckt ett nytt knark (något måste ju egentiden fyllas av?). Ett rus, en fix, utan baksmälla eller kemisk ångest, inga lyckodepåer som tas slut och skapar veckor av mörker. Du vaknar inte på morgonen som Bockstensmannen med en tunga lika torr som Miljöpartiets valvaka, detta är detta rena ruset folks, receptfritt, gratis och lagligt, nämligen:

Att lyssna till ljudet av andras jobbiga jävla småbarn.

På tåg, på flyg, i glasskön, i parken, vid bordet bredvid på resturangen, genom fönstret på något sommarställe där en stackars kompis försöker natta en tre månaders skrikblobb, där vill jag leva.

På 4:ans buss, där jag haft så många egna trauman med otymplig dubbelvagn med lika otympliga barn, kan jag komma på mig själv med att söka mig till barnvagnsutrymmet; 4:ans egen no-go-zone för folk utan barn, för att få min lilla fix av drogen jag kallar för INTE MITT JÄVLA PROBLEM.

Ljudet av andras jobbiga jävla småbarn smeker mitt öra, fyller min kropp, kickar igång endorfinerna, ger mig studs i steget resten av dagen. Som svart kaffe och falurut med cheddar i morgonsolen är det, ljudet av andras jobbig jävla småbarn.

Häromdagen på tunnelbanan tog jag ut mina hörlurar och valde ljudet av en omöjlig tvåårings vredesutbrott över att riskakorna var slut istället för att lyssna på Alex och Sigge, FÖRSTÅR ni då hur bra de här grejerna är?

Jag vill ha ett jobbigt jävla småbarns ”NEEEEEJ PAPPA” som sms-signal på luren, så bra är det. Ljudet av andras jobbiga jävla småbarn är föräldraskapets ”Born to Run”.

Storbarnsföräldrar, ut och lyssna, ni förtjänar det.

(Ni som rattat 2 barn eller fler d.v.s., ni andra får fan sitta ner i bussen!)

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-09-18 16:07

Slutspurtens mamma är här.

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-09-03 12:22  |  Lästid: 2 minuter

Bara dagar kvar till valet nu, jag känner som många andra en fruktansvärd frustration och maktlöshet inför det faktum att SD ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

Ingenting jag skriver eller länkar eller skojar om på nätet kommer få folk som bestämt sig för att rösta på SD att inte rösta på SD, vet ärligt talat inte varför jag håller på ibland, känns som det är tröttsamt för alla. Cyniker säger att jag poserar när jag tar ställning politiskt (varför nu i helvete jag skulle göra det i detta extremt skarpa läge), Rassebotarna med konstiga namn och profilbilder säger att jag lever i en vänstervriden mediabubbla, jag säger att rassebotarna lever i en högervriden Kremlin-bubbla, aldrig kommer vi mötas, det är omöjligt, och nu är det val på söndag. Sen kan Sverige förändras för alltid.

Det är för allvarligt för att spela ball och tycka att det är naivt eller töntigt att engagera sig, att riskera att framstå som en poserande godhetsknarkare, jag får ta den risken, men jag är livrädd för mina barns framtid och måste försöka göra det jag kan för att stoppa klimatförnekande smygrasister att få så mycket makt som de är på väg att få. Det måste gå att göra mer för att stoppa kvinnofientliga SD, det måste gå. Vi kan inte ge upp, vi kommer inte kunna förlåta oss själva om vi gör det. Vill att mina barn ska växa upp i ett empatiskt samhälle där vi tar hand om varandra och miljön, vem vill inte det?

Därför ska vi göra en sista kraftansträngning nu, tillsammans ska vi höra av oss till den där släktingen eller arbetskamraten, svågern eller exet, den personen i din närhet du tror kommer rösta på SD. Ta det samtalet. Sträck ut en hand, lyssna, argumentera. Du betyder mer för dem än du tror, dina känslor och tankar räknas, de kommer lyssna på dig.

Att dela sina åsikter med folk som redan tänker likadant är meningslöst (ja det är väl det jag gör nu hela tiden jag vet SÄG DET EN GÅNG TILL!), att dela sina åsikter med folk som tycker annat är det viktigaste du kan göra just nu. Sverigedemokraterna behöver röster, deras väljare behöver din. Politiska övertygelser är sällan starkare än den kärlek som finns mellan syskon, föräldrar, vänner och arbetskamrater.

Fråga dem varför de vill rösta på ett parti som kommer få kvinnor i deras närhet att tappa rätten till sina egna kroppar? Varför de vill rösta på ett parti som föredrar Putin framför demokratiskt valda ledare? Varför de vill rösta på ett parti som förnekar att klimathotet, även efter denna apokalyps-sommar, är på riktigt? Som vill inskränka fri media? Fråga varför det tror att Sverige är på väg att gå åt helvete när vi i själva verket toppar listor över vilket land i världen som är bäst att leva i?

Prata, lyssna argumentera. På söndag kan det vara för sent. Sverige är fantastiskt, låt det fortsätta vara det. Bara dagar kvar nu.

Gå in på Dagarkvar.se och och läs mer om kampanjen och få tips om hur du kan förbereda dig på SAMTALET.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-09-03 13:19

Mentala slussar och hela den biten

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-06-11 21:40  |  Lästid: 2 minuter

Det finns ett moment i varannanvecka-livet som jag aldrig kommer vänja mig vid. Eller jag kommer kanske vänja mig vid det men de kommer aldrig kännas normalt. Efter snart 2 år som varannanvecka-pappa har jag lärt mig att hantera tomheten när jag inte har ungarna (vissa lösningar bättre än andra, det beror på humör och banksaldo), och jag har lärt mig att hantera mecket som det kan innebära att ratta två ungar ensam en intensiv jobbvecka (tack mamma).

Det känns normalt att facetajma med ungarna och känna att det räcker tills jag träffar dem igen, det känns normalt att på sina barnfria veckor käka falafelrulle 4 dagar i rad framför ”Silicon valley” i kallingar å Birkenstocks utan att känna sig HELT värdelös. Varannanvecka-livet är det normala nu, för oss och för barnen. Det går fint.

Men i ett moment får jag alltid känslan att det här är fullständigt onormalt det vi håller på med, det är i överlämningen. När veckorna är slut. Det brukar oftast ske på söndagar, ofta på samma ställe, i en galleria nära både mig och deras mamma, på en speciell bänk, vår bänk, ”det vanliga stället”.

[dfp-intext]

Känslan kommer bara när de ska åka ifrån mig. Jag är alltid psykotisk tidig, alltid vad gäller allt (skulle gärna vara på Arlanda en vecka innan jag ska flyga och hela den biten), så det brukar bli någon kvart eller halvtimme, ok, ibland timme, vi sitter där på bänken och väntar på deras mamma. Där i den slussen mellan barnvecka och barnfri vecka blir allt så tydligt, i den stunden mellan att ha haft totalt ansvar i en vecka och att sedan bara tänka på sina egna behov i en vecka. Man har kommit så nära, det har varit så intensivt, fint, man har bråkat, gosat, LEVT, sovit allihop i en hög i soffan, maxat skiten ur helgen eftersom man bara har varannan, man är på något sätt hel igen eftersom man är med sina barn, det är det normala. Men i gränslandet, slussen, kvarten i gallerian, mellan de här två tillstånden blir det så tydligt hur mycket man älskar och behöver vara med sina barn, hur hel de gör en, hur gott de gör en och hur de får en att vilja vara en kanonperson, för dem men också för sig själv. Jag behöver mina barn, jag behöver vara med dem, ju, det var därför jag ville ha dem.

[dfp-intext]

Det är där i kvarten som att allt går i slowmotion, jag ser dem på ett annat sätt, de springer runt bänken, de har väskan med paddan och gosedjur å badkläder, saker som alltid åker med dem mellan oss, uppspelta av att deras mamma ska komma, och det är fint och gör mig varm i bröstet, samtidigt som det inte går att inte känna vemodet och sorgen över att allt är som det är, att jag missar så mycket i deras liv, att detta inte är NORMALT. Jag får regn inombords.

Det är i den känsloslussen jag känner hela livet så starkt. Sorgligt och vackert på samma gång, rätt och fel på samma gång, upphöjt till två  och förstärkt just där på ”det vanliga stället”.

De försvinner ner för rulltrappan med sin mamma, vinkar till mig, vänder sig sedan bort mot sin mammavecka, ner i tunnelbanan. De är glada. Jag står kvar, ledsen, glad, ledsen. Det är vad det är. Man ska bara ut och igenom, ut och igenom. Ringa en kompis. Det blir bra. Kompisar är bra.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-06-12 16:31

Sommarkatastrofer i Stockholm

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-05-31 12:38  |  Lästid: 3 minuter

Jag skriver ju för en modetidning, därför måste jag ibland skriva om mode. Eller det är inte sant, jag får skriva om exakt vad jag vill det är därför jag tycker om att skriva för den här tidningen. Just idag känner jag mig dock nödgad att skriva om mode, för att jag bryr mig om er som läser. Alla 500 stycken.

Jag skriver alltså detta av kärlek, inte av hat. Och jag skriver detta för att jag är besviken, inte arg. Jag vill väl. Jag vill att vi ska gå vidare, utan konflikt. Som min mamma när jag fick ett infall någon gång i 4:an och gav en 7:a en lavett i matsalskön för att han sulade en kastanj i mitt fejs (det var en oskalad grön taggig jävla spikbolls-mördar-kastanj) och skolan ringde hem till min mamma och hon mötte mig på farstukvisten när jag med böjt huvud kom hem och hon sa att hon ”inte var arg, hon var besviken”. Hon förstod att en utskällning inte skulle hjälpa. Det skulle bli kontraproduktivt att bli arg. Hennes besvikelse däremot brände upp ett stort svart hål i mitt bröst, och jag har aldrig någonsin slagits sedan dess. Aldrig.

Det funkade morsan, hatten av.

Långsökt kanske, men på samma sätt blir jag besviken på vissa modefenomen som dyker upp överallt hela tiden på folk som ändå har ambitionen att ”hänga med”. Ni hänger inte med, tyvärr, ni hänger LÖST:

Ja ni, just ni som använder:

1. Magväska diagonalt över bröstkorgen.

Detta verkar ha blivit hippt för att typ Lorentz hade det när han och Yung Lean låtsasslogs utanför ”Yaki Da” på Way Out West 2015, och tyvärr går vuxna män och kvinnor runt med det ännu idag, och känner sig MED i leken. Den IRONISKA magväskan, fasthängd diagonalt över bröstet som en markering att: ”jag vet att den är töntig men eftersom jag har den såhär är det tydligt att jag vet det och att jag inte handlar min mat på ICA-maxi i Åkersberga jag handlar min mat i en vego-foodtruck på Trägården”.Ta bort den, sätt den runt midjan, stryp dig själv med den, gör bara inte diagonalen. Vi ser ängsligheten i diagonalen, tro mig. Besviken inte arg. Vill vara tydlig med detta.

 

2. Loafers utan strumpor

Gentlemannamodet på sommaren är tidlöst och jag uppskattar det enormt. Tråkigt kanske men en sober tidlös 50-tals-look är fan allt. Jude Law i Talanted Mr Ripley är facit här, kanske Daniel Craig i någon somrig Bond-scen. Linneskjorta, enkla jeans eller chinos, salt i håret, vita enkla skor, lätt bränna. Fuktas till av bara tanken. Det har däremot smugit in sig en orm i paradiset, och det är de små låga spetsiga loafers-skorna utan strumpor som man ser på var och varannan man på Östermalm just nu. Det ser ut som ni har King Joeffreys morgontofflor på er. Ni får ingen BAS i ert kit. Ni svävar fram på knivar. Ni ser ut som Ville Vessla på Capri-semester. Det ser hemskt ut. Ni gör er själva en otjänst. Ni har uppenbarligen medlen att klä er, GÖR DET DÅ?! Återigen, besviken, inte arg.

 

3. Hövdingarna

Cykelhjälm vill ingen ha, man ser ut som en Tour de France-mupp hur man än gör, det pajjar frillan, det är bökigt, jag KÖPER ändå att man har det, det handlar om liv. Man att av fåfänga använda ”HÖVDING”? Badbolls-stödkragen som folk hojjar runt med för att ”slippa se fånig ut i hjälm”? Push-notis till alla Stockholmares mentala hårddisk: DET SER VÄRRE UT MED HÖVDING! Det ser ut som du har Bröderna Sedins gamla svettiga hockey-susp bakoframvänd runt halsen.

BESVIKEN, inte arg, och hela den biten. Förlåt. Låt oss inte bråka.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-05-31 16:58

VM-låten får mig att vilja röka crack

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-05-23 17:01  |  Lästid: 3 minuter

Köpte VM-magasinet häromdagen eftersom VM för mig är det bästa och värsta som finns. Som kärlek ungefär. Förhoppningarna som varje gång tillslut grusas efter en måstematch en somrig kväll där den perfekta nervositets-fyllan jag byggt upp under matchen övergår till destruktiv skit i allt-fylla som slutar med usla beslut i natten och slafsa tunnbrödrulle i gryningen på Bysisgrillen.

Sorgen jag känt varje gång det skitit sig. Mellbergs straff mot Holland i EM 2004. Svenssons stolpskott mot Senegal. Superswedes-sommaren då Zlatan, Ljungberg, och Larsson skulle göra det omöjliga men gjorde exakt jack-shit. Pärlbandet av besvikelser väger tungt runt min hals. Katastroftänket finns där redan från start, finns det där så kanske besvikelsen inte blir så stor när den väl kommer tänker jag. Jag har en kevlarsjäl nu.

Ändå var peppen i år enorm. Som alltid. Kan inte värja mig. Jag köpte VM-magasinet som jag alltid gör, kollade in arenorna, trupperna, megamys, sportporr. Peppen och pirret brukar sitta i länge, till första eller andra matchen åtminstone, så är det alltid. Tills i år. I år går det inte att bygga upp ens en lillfingernagel av förhoppningar. Anledningarna ska jag gå igenom i storleksordning. Minst först:

Förlåt, men ”GRANEN” pryder omslaget. Han är vår största stjärna? Jag gillar Granen lika mycket som alla andra men om han är den som pryder omslaget bör alla jävla varningsignaler hos samtliga medborgare som gillar att kolla boll BLINKA hårdare än en stroke-drabbad Nackamast. Hesa Fredrik borde skrikit sig själv tillbaks till målbrottet samma dag som tidningen gick i tryck. Det är så jävla jävla JÄVLA kört för Sverige. Vi hörs vad kört det är. Jag brukar se sista halvtimmen av Sveriges matcher från hallen, lyssnandes på mina kompisars reaktioner, för att jag är så nervös att vi ska förlora. I år kommer jag stå i tvättstugan med ungarnas Pippi-örngott över huvudet från avspark. Det är SÅ kört. Helvete.

Jag ska tala om ännu mer varför det är kört. Vi kommer nu till det största problemet med VM-uppladdningen. Om vi skiter i att Jannes glada gäng inte är mycket mer än just ett glatt gäng som gillar att mima till medioker rap i spelarbussen, så har truppen fått hjälp utifrån av den stora Jinxens mamma, nämligen VM-låten.

Har ni någonsin hört något så fruktansvärt anskrämligt? Det låter som att Per Gessle och vad-det-nu-är-för-väderstreck-Micke har dammat av en gammal slask-kassett som de hittat i ett Shurguard-förråd i Halmstad och låtit några onanister från Kärrtorps mediagymnasium digitalknulla den i en gammal trött ACER. Det är det mest oinspirerande någon människa någonsin skapat i samband med ett mästerskap. Rättelse; det är det mest oinspirerande någon människa någonsin skapat någonsin, alla kategorier. Jag mår piss när jag hör den. Alla mår piss när de hör den. Jannes glada gäng blir så ledsna att de måste sprinkla ner antidepressiva i sin Nocco när de hör den.

Ytterligare ännu värre ”draghjälp” får också landslaget av den INOFFICIELLA VM-låten ”Hela vägen hem”, gjord av Youtube-mupparna ”JLC” som tycker det roligaste som finns är att kolla i kors, ha tjej-peruk och skoja om hur stor skillnad det är på tjejer och killar. Panik. Deras humor får Ronny och Ragge att framstå som Seinfeld, deras musik får Sean Banan att framstå som Kendrick Lamar. Det är så fruktansvärt sorgligt hur usel den är. Hur ogenuin, hjärtlös, tom och pengatörstande den är.

Att lyssna på den är som att vara ölsugen i solen och tvingas släcka törsten med en cyanidampull och spenvarm IPA. Att lyssna på den är som att köra in en diamanthård kuk full med obotlig gonorré skoningslöst hårt in i örat. Att se videon till den är som att befinna sig i en mardröm där man råkat ta Ayahuasca dyngbakis i kärnan av ett klaustrofobiskt trekvartsbralle-fyllt Camp Sweden, att se den är med andra ord att just det, dö.

 

SÅ. PUH .Vad skönt, nu har jag byggt en mur av skit runt mitt hjärta. Hoppas man på inget kan man aldrig bli besviken. Ord att leva vid. Så är det med fotboll, så är det med kärlek. Så är det med sommaren, så är det med livet.

(Obs tillägg efter en GT på balkongen efter jobbet):

Snart börjar VM, sommaren, kärleken och livet och jag älskar det, GIVETVIS, förlåt alla.

Här kan du höra VM-låten.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-05-24 09:47

Apokalypspanikens mamma

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-05-08 11:00  |  Lästid: 2 minuter

Ungarna har miljödagar på förskolan. De plockar skräp, rensar upp, kollar på film om naturen, hur den fungerar, och hur känslig den är. De kallar sig miljöhjältar, de gör instrument av sopor och har konsert med dem. Min son gjorde någon sorts maraccas av en orange Pringles-tub, det låter förjävligt när den används men är det finaste jag sett givetvis. De vet att det är dåligt att åka bil och flyg, de säger ”bra pappa” när man cyklar, de har ett miljötänk redan när de är 4 och 7, de ÄR miljöhjältar.

Samtidigt, i verkligheten, kommer den förmodade undergången allt närmare, ju. Polerna smälter, livsviktiga El Nino försvagas, ett sopberg stort som Frankrike flyter runt någonstans i Stilla Havet, stämningen i haven är allmänt pissig, utsläppen bara ökar trots olika avtal och ökad medvetenhet. Allt detta vet vi men det är så tråkigt att prata om – än mindre göra något åt. Politiker så sönderlobbade i fejjan av flygindustrin att de uppenbarligen inte kan se sig själva i spegeln eller sina barn i ögonen menar på allvar att vi ska GASA OSS UR KRISEN:

”Ge flygbranschen fortsatta subventioner så kommer de lösa hållbart bränsle för pengarna de tjänar!”

VI HÖRS.

Oljelobbyn i USA som pumpar in pengar i forskning vars mål är att starkt ifrågasätta klimatförändringarna, The Koch-brothers, som får superskurkarna i Marvelfilmerna att framstå som Labradorvalpar, sprutar in miljarders miljarder, musklerna är enorma, övermäktiga, globala.

Samtidigt, i den lilla världen, plockar ungarna skräp på Långholmen. Planterar små ”miljöskogar” på gården. Hjärtat brister. Hur fan ska detta gå? Deras insatser är, hur gulliga och fina och viktiga de än är, INGENTING. En piss i Mälaren. Hjärtskärande.

Tekniken kommer inte lösa det åt oss, politikerna kommer inte lösa det åt oss, VI kommer definitivt inte lösa det åt oss, det är för gott med kött, det är för skönt med semester, alla andra gör det ändå, det löser sig, det löser sig, jag vet hur jag själv tänker och så tänker de flesta – det är väl därför vi sitter där vi gör nu?

Vi behöver en politisk styrning som inte finns, det är för svårt, för stort projekt, för mycket pengar på spel. Det är kört? Hjälp.

Jag har ett evigt mantra i mitt huvud, en sorts desperat tröst populärkulturskadad som jag är; Jeff Goldblums forskare i Jurassic Park som förundrat men bergsäkert säger ”life finds a way”. (han pratar iofs om dinosaurier OCH HELA DEN BITEN, men ändå, meningen HAR NÅT) Jag tänker så när hopplösheten kryper sig på och när paniken över att ungarna kommer växa upp i en lågintensiv permafrostapokalyps blir för stor: ”life finds a way”. Jeff Goldblum är det bästa vi har och han kan inte ha fel. LIFE FINDS A WAY.

Bäst att det gör det hörrni, för våra lama politiker gör det inte.

Ändå, val i september. Vi kan åtminstone FÖRSÖKA svänga vänster och sakta in på en grönröd grusväg eller så vi kan fortsätta gasa högerut på ännu en stor motorväg. Visst, på kort sikt får vi det säkert bekvämare och bättre – bara det att i backspegeln, där står våra ungar och spelar på sina skräp-instrument högt, högt, högt för att vi ska höra och förstå, men vi hör eller ser inte. Det är för skönt med solsemester och för gott att grilla en jävla kossa.


Vill du att fler ska läsa den här texten? Dela den på Facebook!

Vill du läsa fler texter av Jerka? Scrolla neråt!


 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-05-08 14:50

Du är vad du dricker

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-04-30 11:48  |  Lästid: 3 minuter

Säg vad du dricker och jag ska säga vem du är.

Inget sänder lika starka signaler till mig om vem du är än när jag ser vad du föredrar att dricka. När drycken möter dina läppar har jag redan listat ut allt om dig, som en själaröntgare står jag där vid bardisken och läser tvångsmässigt av dig. Dricker du vitt vin och Soda? Ring Bris. Dricker du lager med sidopinne? Bli min vän för alltid. Dricker du IPA? Jag känner en kanonterapeut.

Ska inte tjata igen om hur mycket jag avskyr IPA men jag måste använde IPA-hatet som ett skohorn för kunna prata om andra drycker jag hatar. Kommer till de dryckerna snart. Först bara, for the record: IPA:N, Indian Pale Ale, denna beska pissdryck som blivit omåttligt populär bland människor med som måste positionera sig genom sina dryckespreferenser och på så sätt framstå som mer intressanta för sin omgivning, ÄR inte god. Dess höga humlehalt och alkoholhalt som gör att den smakar jäst och beskt gubbpiss finns där för att flaskorna skulle klara hela vägen i lastutrymmet på nån gammal jävla 7-mastare (eller hur många master man nu hade på såna där gamla Skattkammarönskepp), från England till Indien på 1700-talet. Det går fortare nu att frakta öl, inte sant? Ölen kan numera vara perfekt i världens alla hörn, dvs vara LJUS LAGER. No fuzz. Perfektion. Törstsläckande, lagom rusgivande, god, okomplicerad. Mjöd behövs inte längre eftersom vi inte är vikingar, IPA behövs alltså inte heller eftersom ölen inte SEGLAS 800 miljoner sjömil i snigelfart över Indiska Oceanen. E-types vikingamat behövs inte heller av samma anledning. Vi har gått vidare nu. Rot in Pieces, E-type, eller jag menar IPA, förlåt!

En annan bubblare som seglat upp som nykomling på listan över världens fånigaste och mest överskattade dryck är givetvis kokosvatten. Har full respekt för folk som dricker kokosvatten som en rolig turistgrej, när den finns färsk och tillgänglig lokalt, men Mindfullness och Yoga-muppar i Hornstull som plötsligt blivit kokosvattenconaisseurer måste SLUTA. Det är inte gott. Det smakar som om Robinson-Pascal dragit sig i struten en bit utanför lägret och lagt sin undernärda säd på ett palmblad och sedan spätt ut det med härsket vatten, det smakar fan som om hela Lag Nord stått gränsle och savat över den kokande kokkosgrytan i en obehaglig kokkosvatten-ritual, det smakar SPUNK. Sluta bara. Drick en kemisk energidryck, få hjärtklappning och var som folk istället. Eller flytta till Fiji-öarna om det nu är så viktigt att dricka djungelrunk till frukost.

Båda dessa drycker måste bort från marknaden fort som satan och länge låg de högst på min lista över onödiga och oförtjänt hypade drycker, tills jag för en vecka sedan skulle gå och fika i solen med en vän. Det var varmt, ville ha en läskande juice, men jag var trött och behövde koffein. Baristan föreslog då något som kallas för COLDBREW. Dum, naiv och med en stundande 40-årskris som gör att jag vill vara med i gänget och gilla det senaste, beställde jag en COLDBREW. Det var det största misstaget jag gjort sen jag ljög i ett CV om att jag kunde rida och sen fick ett jobb där jag skulle rida men kunde ju inte rida så jag blev avkastad mitt i en tagning av en häst som givetvis hette HARLEY och hatade mig. Kunde dött men klarade mig och levde tyvärr vidare för att en vacker dag kunna smaka:

COLDBREW. Ett brott mot mänskligheten. COLDBREW borde ställas inför krigstribunalen i Haag. Det var förmodligen COLDBREW som han som drog ett järn av nånting och dog i rättegången där i Haag drack? Ta det gamla RÖVKAFFET som är kvar i botten på din bryggare när du kommer hem från jobbet och glömt diska bryggaren, kyl ner, lägg i is, och sälj sedan för 40 kronor glaset. Eller ännu värre, BUTELJERA det i hipp flaska och få platta influencers att marknadsföra det, skapa på så vis en masspsykos där alla tror att det är svingott och hippt. COLDBREW. Skrattar. Men well played, I guess, folk som jobbar med COLDBREW, att lyckas kränga gammal kyld kaffesump är ett tydligt arbete av ett evil genius, så hatten av. COLDBREW, Dryckernas Bitcoin. Fyfan. Arg nu.

Måste gå en promenad, köpa en dryck. Nån pratade om KOMBUCHA häromdagen, måste prova, gissar att listan kommer byggas ut. Det är måndag igen det blir såhär då. Hej.


Läs fler inlägg av Jerka – scrolla nedåt!


 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-05-02 10:41

Stockholms bästa bro

Jerka Johansson  |  Publicerad 2018-04-19 16:15  |  Lästid: 2 minuter

Jag och mina barns mamma bor på olika platser. Det finns en bro mellan oss.  Stabil. Funktionell. Inte den vackraste bron man sett men inte den fulaste heller. Den gör jobbet. En bro som står kvar, det ser man på den. Den tål tunga transporter och lätta. Den kommer tåla stormar, årstider, krig. Bron mellan mig och henne. Den står där den står. Jävla kanon-bro det där.

Det är en modern bro, det kan åka båtar under den utan att den stannar upp trafik, den skakar inte när tunga fordon blåser över den i hög hastighet. Inga bilar som smutsar ner kan åka där, bara cyklister, fotgängare och tåg. Volymen är behaglig, utsikten både bakåt och framåt är vacker. Dess grund är gjuten i len strömlinjeformad cement, inte trubbiga gamla rostiga skruvar och stålblock som känns som de kan rasa ihop när som helst.

Älskar den bron. Synd kanske att den ska behövas men nu gör den det och den står där, livsviktig och praktfull.

Alltså, vänta nu, detta är ingen imaginär känslomässig bro, jag försöker inte skriva poesi här, det är en fysisk riktig bro. Årstabron. Bästa bron.

Ibland när det inte är våra veckor går vi över den bron och hälsar på varann. När längtet blir för stort är dörren alltid öppen mellan mig och deras mamma. Var och hälsade på häromdagen, den första riktiga vårkvällen. Umgicks en stund allihop. Vi byggde Lego, dansade till Benjamin Ingrosso. Jag tankade kärlek tills vi skulle ses igen.

Jag och deras mamma fick en teckning av vår son, ett stort hjärta fullt med färger, för alla andra en helt vanlig ful teckning av ett barn, för oss det finaste vi sett. Innan jag skulle hem till mitt igen tog han teckningen och klippte isär den och gav oss varsin del. Vi skulle ha den på varsitt kylskåp sa han. Jag vek ihop den och stoppade den i bakfickan. Gick hem över bron. Solen gick ner över Liljeholmskajen när jag gick över.

Väljer alltid sorglig musik när jag går över vår bro, väljer alltid sorglig musik annars också men ändå; Krunegård sjunger i mina lurar: ”ensamhetens bomblan, bombar hela natten”, men jag känner mig inte ensam. Jag har alltid vår bro, barnen och teckningen av hjärtat i fickan. På fredag kommer ungarna till mig igen. Kan svära på att molnet som susade förbi över Tanto såg ut som ett hjärta.


Scrolla ner – eller klicka här –  för att läsa fler inlägg från Jerka!


 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2018-04-25 09:32